Fullt ös, medvetslös

Veckorna bara springer iväg och jag hinner inte riktigt med känner jag! Vi har fullt ös på jobbet just nu så jag är ganska trött om kvällarna då jag nu för tiden ofta somnar lite för sent. Men så spelar ju årstiden sin roll också och jag är alltid extra trött om hösten och vintern. Ser dessutom inte solen/dagsljus på jobbet förutom på rasterna och det gör också sitt.

På lördag ska jag och Axa debutera i nosework! Kort efter att vi klarade doftprovet efteranmälde jag oss till NW1 och stod på reservplats. Kändes tråkigt först, men i lördags när jag fick besked om att vi kommit med kände jag bara att herregud vad har vi gett oss in på! Men det ska bli superkul och jag har inga höga förväntningar utan vi ska bara prova på och se hur tävlingar går till och vad vi behöver träna på.

Nästa vecka åker vi till Piteå för säsongens sista agilitytävling. Det är i ridhus och jag åker inte på såna tävlingar längre då det alltid är så kallt och så blir man så himla smutsig.. Men nu får vi sex lopp på en helg istället för fyra så det känns som om det är värt det! Vi har inte tränat agility på ett bra tag men vi kommer garanterat ha lika roligt för det.

Veckan därpå avslutar vi årets tävlingssäsong med att åka till Kalix och tävla rallylydnad. Jag har bara anmält Axa och vi hoppas såklart på att hon ska ta titeln i fortsättningsklass. Tre tävlingshelger på raken väntas alltså, så vi kommer nog ha det gott på lite vintervila från tävlingarna sedan. När snön kommer har vi tänkt åka mycket kickspark och hålla oss i form!

Nova är pigg och glad. Hon går upp och ner för trappan och kan ta sig upp och ner i soffan också. Huvudet tiltar ännu lite och hon tappar lätt balansen men vi upplever ändå henne som stadig. Hon känns gladare än hon var innan, och förra veckan gjorde hon inbrott bland soporna. Det har hon inte gjort sedan vi bodde på Puoitak, så vi tar det verkligen som ett friskhetstecken. Förra veckan och denna veckan har hon fått börja vara ensam hemma igen och allt går bra. Hon har dock begränsat utrymme och vi har skärmat av för sängen OM det skulle vara så att hon försöker hoppa upp. Hon klarar inte det och jag är rädd att hon ska prova och ramla och göra sig illa när hon är ensam.

Det känns inte längre som om man behöver fundera på om man måste räkna hennes dagar, för hon har blivit så pass bra att hon kan leva sitt liv precis såsom hon ska kunna göra. Det har gått tre veckor och vi tycker att hon återhämtat sig bra med tanke på hur dålig hon var, och med tiden kommer hon förmodligen att bli ännu bättre.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s