Midsommar 2020

Årets midsommar blev annorlunda, på alla sätt och vis. I tisdags var jag till läkaren och fick veta att det skulle bli igångsättning 24/6, alltså dagen före BF. Vi brukar ju fira midsommar i stugan i Kardis, men i år skulle vi inte kunna göra det med tanke på att BF var så nära. Vi har hållt oss borta från folk så mycket som möjligt, för att hålla oss friska inför förlossningen. Vi bestämde att vi skulle grilla med min bror och hans tjej på midsommarafton.

Vaknade upp vid kl 04 på midsommarafton med värkar. Skickade iväg Christoffer på jobbet och sa att jag hör av mig om han måste komma hem. Ringde till förlossningen vid kl 10 som sa att jag skulle ta värktabletter och en dusch. Ringde Christoffer igen och frågade om han kunde göra klart det han skulle och sedan komma hem, då det var hans sista dag innan semestern. Sedan ringde jag honom vid 12.30 och sa att han skulle duscha och bege sig hemåt. Han var ganska stressad hemma och ringde till förlossningen som sa att vi skulle åka in för en kontroll. Vi åkte in vid 14-tiden och jag var bara öppen 2-3 cm så hade det inte varit för mitt höga blodtryck så hade vi fått åka hem igen. Kändes skönt att få stanna kvar! Vi fick ett vilorum och jag fick i mig lite middag. Vet inte vad klockan var när vi flyttades över till ett förlossningsrum men det var strax därefter.

Klockan 23.50 den 19 juni på midsommarafton föddes vår son. Han vägde 3165 gram och var 50 cm lång. I början av graviditeten var jag helt säker på att det var en pojke och Christoffer också, men när de inte kunde se nått på rutinultraljudet så blev jag osäker, speciellt när de sa ”Det är jättesvårt att se, men det skulle kunna vara en tjej”. Vår barnmorska sa även att hon som gjorde RUL brukar vara jättesäker på sin sak, så vi har gått ovetandes sedan dess. Christoffer har däremot varit ganska säker på sin sak, även om han inte sagt det när någon frågat vad han tror att det är.

Idag är alltså dagen han var beräknad och imorgon har han funnits hos oss i en vecka. Hundarna tog det jättebra och är fantastiskt snälla. Så roligt att se. Lyra är som en stolt storasyster och är alltid nära honom.

Vi har haft två namn (totalt tre pojknamn som vi valt mellan) som vi bestämt att han kommer ha, vi skulle bara bestämma oss för vilket som skulle bli tilltalsnamnet. Anton, efter min morfar då det var hans mellannamn, och Valter efter Christoffers gammelfarfar.

Nu har vi bestämt oss för att kalla honom för Valter. Anton Valter Peltonen ❤

Här och nu

Några bilder från senaste månaderna, vecka 26 och 28 ska dock byta plats tror jag…

Har tänkt flera gånger att jag måste skriva något här, men tiden går så fort. Det har varken kommit en sammanfattning av förra året eller några mål för i år. Det får nog helt enkelt vara. Det är ett annorlunda år i år och bara att acceptera. Om det blir några tävlingar för oss över huvudtaget får tiden utvisa.

Igår gick vi in i graviditetsvecka 39 och det är nu bara 13 dagar kvar till BF. Jag mådde dåligt och spydde fram till vecka 24 ungefär, i övrigt har jag mått bra måste jag väl ändå säga. I vecka 34 var vi på ett vanligt besök hos barnmorskan som slutade med att jag blev inlagd på förlossningen med misstänkt havandeskapsförgiftning. Det visade sig bara handla om högt blodtryck för min del, men jag fick ligga inne i fem dagar innan de lyckades stabilisera blodtrycket med hjälp av relativt hög dos medicin som jag sedan dess äter. Jag är även sjukskriven sen dess och går på regelbundna kontroller för att mäta blodtrycket och lämna prover.

I och med medicinerna kommer jag sättas igång i vecka 40, och på tisdag ska jag till läkaren och antar att jag kanske får ett datum då. Vi får se! Hur som helst är det inte mycket tid kvar nu innan vi blir en till i familjen. Det blir spännande att se vad det är för någon som gömmer sig där inne! Barnmorskan är övertygad om en stor bebis som mycket väl kan väga 4,3 kg i vecka 40, medan tillväxtultraljuden säger att bebisen är mindre än genomsnittet och förmodligen kommer väga över 3 kg men mindre än 3,5 kg i vecka 40.

Igår möttes vi av sorgliga besked då min mormor gått bort. Hon blev inlagd i tisdags efter att under flera veckors tid haft vandrande värk i ryggen och på sista tiden ville hon varken äta eller dricka. I dessa tider känns det extra svårt att acceptera och förstå, då vi inte kan träffas allihopa och sörja tillsammans. Det tråkigaste av allt är att detta hände så nära inpå förlossningen, att hon aldrig får träffa det här barnet eller fick bli gammelmormor. Det gör ont att tänka på. Glad är jag dock över att vi fick en fin morsdag tillsammans där vi alla (utom min morbror som bor i Stockholm) träffades utomhus hos mormor och fikade tillsammans. Innan dess hade jag inte träffat henne sedan i mars pga omständigheterna. Det blev ett fint sista möte och nu är hon äntligen hos morfar igen efter 5,5 år ifrån varandra. Skönt för henne men tufft för oss som blir kvar.